MÄNNISKAN SKAPAR SIG SJÄLV med sanning och trohet. Detta sker genom ett medvetet och omedvetet plockande med alla de intryck som dagligen når oss. I denna livslånga process spelar naturen en viktig roll.
För konstnären Hanna Al-Haek är naturen en jättemoder som omsluter oss alla. Det spelar inge roll var vi befinner oss. Det handlar om att vara öppen och vilja se det stora sambandet i livet. Vi får inte glömma att människan är universiell, också, skulle man vilja tillägga som en kommentar till dagens alltmer känsliga diskussion om identiteter: Vem är jag och vem är du? Vi är förstås lika men också olika. Att gestalta och diskutera dessa viktiga frågor är en del av konstens uppgift. Många värjer sig andra, andra icke. Till de senare hör onekligen Hanna Al-Haek.
Med åren har Hanna Al-Haeks konst blivit alltmer hemlig. En målning föreställande en kvinna låter sig inte avslöjas vid en första kontakt. först efter en stund börjar hon röra sig i bilden för att strax därefter framträda med en självklarhet som knappast var skönjbar minuten tidigare. Det är som om Hannas målningar ropar till betraktaren och honom själv: "Du har givit oss liv - låt oss nu vara ifred och själva möta människor". I diktens form har han skrivit: "Mina verk lämnar mig" för att "vänta på en blind" som senare "förblir en hemlighet till en annan dag" då det är dags att "kittla cellerna och känslorna hos en ny människa".
Hanna är omåttligt produktiv. På gott och ont. Flödet finns där som en oerhörd kraft och ur detta flöde föds de riktigt starka bilderna. Små och stora målningar om vartannat. Generöst vill han lyfta fram allt. Det är som om han inte tycker den ena målningen är bättre eller sämre än den andra. Det är inte en viktig fråga för honom. Som seriöst arbetande konstnär kan en sådan hållning vara riskabel i ett kulturklimat som Sveriges.
"Jag har två floder inom mig. I en affär köpte jag mig en stor hink som jag sedan fyller med vatten från de två floderna. Sedan låter jag solen möta den till brädden fyllda hinken. Det blir en stark känsla när jag sedan slänger innehållet mot duken. Allt händer där. Det låter slumpartat men jag har klarat av polisen inom mig. Man kan säga att jag är fri". Hanna talar så ibland.
Åter till de två floderna. När man möter Hannas bilder är det frestande att associera till en lugn och en orolig flod.
Hanna är lugn när han arbetar. Själv liknar han sig vid en munks meditativa sökande efter att bli "ett med gud". Kontrollen finns där mitt i friheten som en reflex av kunskap och erfarenhet. Frihet blir då en slags försoning mellan inspiration och kunnande.
Man skulle också kunna tala om balans. Som konstnär "öppnar och stänger" man flödet. Det händer att trycket på flödet sinar. Då vänder sig Hanna till naturen. Med sin oro går han till skogen för att möta "jättemodern". Han har lärt sig att se och uppskatta det sörmländska landskapet. Kanske skedde det först när han mognat till "världsmedborgare" framför att vara assyrier och svensk.
1977 kom Hanna till Sverige. Det innebär att han varit här i snart tjugo år. Det har inte varit någon lätt tid. Att komma till ett nytt land i mogen ålder innebär att stänga dörrar till det förflutnas rum. För varje människa med en sådan erfarenhet är det lätt att se förlusten och smärtan. Samtidigt öppnar sig också nya möjligheter till andra livsformer och upplevelser. Innebörden av ett liv i exil är att leva med dessa båda delar inom sig i varje stund.
"Alltid reser han
dör som en liten fågel varje dag
föds varje dag
flera gånger."
(Ur en dikt av Hanna Al-Haek)
Faktum är att Hanna fortfarande känner sig lite utanför i Sverige. Den känslan ökade när han för några år sedan ställde ut på flera platser i Polen. Där möttes han med den stora och öppna famnen. Hans verk var ute i flera år. Finns det en annan syn på konst i Polen? Handlar det om marknadsföring? Hanna är konstnär, inte marknadsförare. Hänger det enbart på kontakter? Självklart är det ett måste i ett land som Sverige. Varför var det lättare i Polen än i Sverige? Är Hanna ett offer eller en brobyggare? Både och. De svårigheter som finns skapar ibland frustration men trots att de yttre villkoren är tuffa påverkas egentligen inte arbetet. "Vi låter sakerna gå", brukar Hanna stillsamt säga och låter oss förstå att det finns viktigare ting att uträtta.
De senaste målningarna består av en svit inre landskap. Som ett tecken på mänsklig mognad har Hanna backat sig tillbaka till barndomens minnen. "Jag försvinner mellan verklighet och dröm." De här målningarna består av element och former som öppnar och sluter sig om vartannat. Här finns förföriska locktoner i penseldragen men också dämpade och svårtillgängliga passager. (Ändå brukar den poetiska tonen segra). Här finns även ljusinsläpp, speglingar och lösa former som är på väg till någonting distinkt men som tillfälligt avstannat, redo att fortsätta för att strax ansluta sig till en överordnad figur.
Ljuset kommer starkare och starkare i målningarna. Hanna har försökt dämpa det men det har visat sig nästan omöjligt. Svaret får vi leta i hans eget livstillstånd. Under vintern 1995 kände Hanna ytterst påtagligt av en sviktande hälsa. Det ljusa står för god hälsa medan det mörka omfamnas av yrselperioderna vid denna jobbiga tidpunkt. Att få dessa motstridiga känslor i balans har hjälpt Hanna tillbaka.
Hanna drömde en gång i tiden om att bli byggnadsingenjör. De inre landskapen har oftast en grundstruktur som påminner om ett murat hus. Det finns ett "kort bortom" i dessa målningar. Vi kan gå in i någon liten öppning men endast för att snart upptäcka att vi inte kommer någonstans. Det tar liksom stopp. Den kadmiumröda färgen glöder, oftast så starkt att den lyfter i reliefverkan. De utsläppta ljusfälten faller in, ger rymd åt dessa mentala byggnadsverk.
Om vi blickar tillbaka till 80-talet så möter vi en en mängd andra motivkretsar och formuttryck hos Hanna. I stort sett målade han med starka referenser till sin egen assyriska kultur. Vi möter äldre människor i porträttform. Människor med lidandets historia inristat i ansiktena. Här finns också kalligrafiska målningar med assyriska bokstäver, fragment ur historien, stiliserade fredsduvor och till sist "Martyrernas minne", jättefresken över ett obeskrivligt lidande som Per Drougge en gång kallade en assyrisk Guernica.
I slutet av 80-talet övergår Hanna succesivt till ett mer abstrakt måleri som han sedan hållit fast vid. Glidningar i turkos, grönt, blått återkommer ofta tillsammans med kadmiumrött. Vatten eller förnimmelsen av hav blir väsentligt, ibland tornar en stad fram bakom illusoriska dimmslöjor.
1993 dog Hannas mor. Under några månader slocknade Hannas konstnärliga flöde helt. De målningar som han sedan arbetade med skulle kunna utgöra en slags prologer till hans sena inre landskap. Återigen kommer hus (symbolen för trygghet) uppbrutna i ett starkt ljus att bli det centrala. För oss nordbor kan ljuset ibland förefalla väl starkt men för den som levt med Orientens sol under långa tider blir fenomenet en mer vardaglig realitet.
Det går att se en linje i Hannas arbeten vad gäller valet av motiv. Från byn, via staden och landet har han hamnat i världen. För Hannas del innebär det att hans identitet växt och växlat under åren, Idag känner han sig trygg i det gränslösa. Många är säkert avundsjuka på Hanna för detta ty i dagens värld famlar allt fler krampaktigt efter tydliga symboler och historiska händelser att brodera identiteter kring. Att då välja gränslösheten som grund för den egna identiteten tyder både på insikt och styrka.
Ofta fungerar en målning av Hanna som flera målningar. De är komprimerade och sammansatta av rytmer, rörelser och relationer. Under hela 1990-talet har Hanna tydligt markerat att han är en målare. De litterära preferenserna är bortskalade och handlingen mer subtilt uppskruvad.
"Adjö, jag brinner" heter fyra målningar i ett grönt tonläge. Här finns ett anslag av död och förnyelse. Hanna tänker sig döden som något odramatiskt, stillsamt och inte alls särskilt våldsamt. Han är med andra ord inte rädd för döden. Kanske grundlade han denna odramatiska syn i unga år då han drogs till begravningsplatser för att finna ro för läsning, skissarbeten och skrivande. Men målningarna skulle även kunna vara en allegori över det assyriska folkets splittring där folkrester överlever i diaspora runt om i världen. Det har förstås tagit lång tid att komma över detta - att inte ha ett hemland. Då får världen duga och Sverige blir en lugn kammare i en krympande värld.
Ett liknande tema finner vi även i "Den brinnande staden". Här finns en kraftfull skildring av förintelsens dramatik med en eld som hänsynslöst angriper allt fast. I den avslutande målningen är allt tomt och stilla. Ur en raserad historia och en oviss framtid skall nytt liv växa. Det är en del av själva grundtonen i Hannas arbete.
Människor som stått honom nära har gått bort. Mamma, poeten Salman, Olof Palme. För Hanna har det varit livsnödvändigt att transformera dessa relationer till målningar. Helt enkelt att försöka fånga själsfrändeskapen. De upprättade förbindelserna syftar till att etablera en fortsatt livslång relation där vi alla inbjuds att medverka.
Ateljén i Saltskog gård är den belamrade vrån i hans värld. Utkikspunkyen för alla dessa tankar och känslor. En plats där överlevandet formuleras av Hanna Al-Haeks temperament och som han själv så insiktsfullt formulerat det i en dikt:
"Tillfredställd med mina obegränsade färgade drömmar
som kokande vulkaner
som inte stannar
varken i dagens mörker
eller i nattens ljus."
(Ur "Avsnitt dragna från erfarenhetens kropp")
Där lämnar verken konstnären för att sakta söka sig till oss, betraktarna eller "de blinda" för att tala med Hanna. Dock ej de evigt blinda om vi ska honom på orden.
Av: Leif Magnusson,
Chef för Mångkulturellt centrum, Botkyrka
< Tillbaka